Sommaren doftade av bensin och nyklippt gräs. Vi körde våra gamla Puch och Zündapp längs grusvägen, utan hjälm, utan brådska. Solen glittrade i kromet, och varje växel var en melodi. Då fanns inga skärmar som stal tiden, bara vinden som berättade historier. När kvällen kom lutade vi mopederna mot staketet, drack saft ur glasflaskor och skrattade åt inget särskilt. Allt var enkelt, vackert, och fullt av löften vi ännu trodde på. Det var bättre förr — inte för att världen var större, utan för att vi själva var det.